En dag vid Göta älv
Det är något särskilt med den här platsen vid Göta älv. Den ser stillsam ut i dag – nästan obemärkt där den ligger söder om Trollhättan – men med de fynd som tidigare gjorts i området är det svårt att inte känna att både marken och vattnet bär på mer än vad som syns.
Arabiska silvermynt, vikter och spår av bebyggelse har väckt tanken på en möjlig handelsplats från 700–800-talet. Om det verkligen funnits en köping här måste älven ha varit en avgörande del av verksamheten. Då räcker det inte att bara undersöka land. Man måste också ner till vattnet.
Det var därför vi bestämde oss för att ta oss ner till strandkanten och arbeta från älven.
Vi hade med oss vår egen uppblåsbara gummibåt och sonarutrustning för att kunna kartlägga bottnen. Samtidigt skulle filmutrustning med ombord – kameror, batterier och stativ. Det kändes helt enkelt för spännande för att inte dokumentera. Om vi nu skulle ge oss ut för att pröva teorin, ville vi föreviga processen.
Redan innan vi nådde vattnet märkte vi att dagen skulle kräva tålamod.
Strandkanten är tät av sly, rötter och gammal vegetation. Att ta sig fram genom den med båt och utrustning kräver både planering och försiktighet. En uppblåsbar båt tål inte hur mycket som helst. Man ser plötsligt på grenar och stubbar med helt nya ögon. Ett litet misstag kan innebära en reva – och då är projektet över för dagen.
Vi bar, backade, justerade och tog det steg för steg. När vi till slut nådde vattnet återstod nästa moment: att sjösätta och samtidigt lasta ombord sonar och kameror utan att något hamnade i älven.
När vi väl satte igång mätningarna förändrades stämningen.
Det som dittills varit en tanke och en möjlighet började få konturer på skärmen. Vi såg avvikelser i bottnen – raka linjer, formationer som inte direkt liknade naturliga avlagringar. Inget bevis i sig. Inget som man kan slå fast med säkerhet. Men tillräckligt för att väcka nyfikenheten på allvar.
Det blev ett slags äventyr – inte i dramatisk mening, utan i upptäckandets. Den där stilla intensiteten när man inser att något kanske döljer sig under ytan. Att man möjligen står i början av en större berättelse.
Resultaten kändes lovande nog för att vi inte skulle kunna släppa det där och då. Om det vi såg är spår av mänsklig aktivitet – kanske rester av en hamnmiljö eller konstruktioner kopplade till handeln – då måste teorin undersökas vidare.
Det är just den känslan som driver arbetet framåt. Inte vissheten, utan möjligheten.
Och det var ju därför vi tog oss ner till älven den dagen. Vi måste tillbaka.